Stabiliteten i det finansiella systemet (2019:2)

De låga räntorna väntas förbli låga under en längre tid framöver. Det kan leda till ett ökat risktagande bland olika aktörer, och växande utmaningar för svenska försäkringsföretag.

De långvarigt låga räntorna har lett till ett ökat risktagande bland olika aktörer. Det har bidragit till att driva upp priserna på aktier och andra finansiella tillgångar, men även på bostäder och fastigheter. Det har också lett till att hushåll och företag har lånat allt mer. En lägre ekonomisk tillväxt kan nu dämpa risktagandet. Men samtidigt väntar sig många marknadsaktörer att de låga räntorna kommer bestå under en längre tid framöver. Det skapar incitament till ett fortsatt risktagande, vilket kan leda till att tillgångspriser och skulder blir än högre. Om viljan att ta risk skulle minska snabbt kan det orsaka stora prisfall på de finansiella marknaderna. Det kan i förlängningen påverka den finansiella stabiliteten i Sverige.

Motståndskraften bland de svenska försäkringsföretagen ser fortfarande ut att vara god. Men FI bedömer att det delvis beror på att det gällande solvensregelverket inte fullt ut speglar riskerna med dagens mycket låga räntenivåer. Försäkringsföretagens motståndskraft har minskat och långvarigt låga räntor kan medföra solvensproblem och ökad risk för ett procykliskt beteende i perioder med ökad oro på de finansiella marknaderna.

FI bedömer att de svenska storbankerna överlag har en tillfredsställande motståndskraft, med tillräckliga kapital- och likviditetsbuffertar. De har en god lönsamhet, men den kan försämras när den ekonomiska tillväxten dämpas. Samtidigt är utlåningen till den kommersiella fastighetssektorn stor. FI bedömer att denna sektor är sårbar och att den i ett läge med svår finansiell stress kan orsaka betydande kreditförluster för de svenska bankerna. I ett sådant läge kan det kapital som bankerna har för att täcka riskerna i utlåningen till kommersiella fastigheter understiga de förluster som kan uppstå. FI föreslår därför ett kapitalpåslag inom pelare 2 som motsvarar skillnaden mellan en av FI given riskvikt och en banks faktiska genomsnittliga riskvikt för dessa exponeringar.

Läs mer