Likviditetsregleringarna enligt Basel och dess effekter (Lars Frisell)

Bakgrund:

Finanskrisen har visat på betydande brister i nuvarande finansiell reglering och finansiell. I synnerhet gäller detta reglerna för bankernas likviditet.
 
Detta är bakgrunden till Baselkommitténs initiativ att se över och utveckla det s.k. Basel 2-regelverket på ett antal viktiga punkter, så att stabilitetsproblem ska förebyggas på ett bättre sätt i framtiden. Förslaget publicerades i december 2009, och konsultationen är öppen till den 16 april 2010.
BCBS konsultation återfinns på Bank of International Settlements (BIS) hem-sida www.bis.org.

Avsikten är att lägga fram den slutliga utformningen av Baselkommitténs förslag vid utgången av 2010 och med målet att dessa ska vara implementerade två år senare. En snabbare och mer långtgående lagstiftning kan bli aktuell för Sverige om Finansinspektionen ser behov av det.

Behov av likviditetsregleringen

En viktig komponent i krisen var den stora uppbyggnaden av likviditetsrisk i det finansiella systemet. Värdepapperisengar, repofinansiering och en allt kortare marknadsupplåning ökade. Hela systemet förlitade sig på att likviditet all-tid fanns tillgängligt och att alla värdepapper gick att omsätta. De nya regleringarna kan kanske inte förväntas hjälpa mot en systemkris av den magnitud som inträffade hösten 2008, men sannolikheten för en ny kris kan minskas genom högre buffertar och finansiering på längre löptider. Vi behöver tydliga, kvantitativa regler för att begränsa institutens likviditetsrisk.

Svenska bolån och storbankernas finansiering

En stor del av de svenska storbankernas utlåning går till hushåll för deras boende. Amorteringstiderna på bolån i Sverige är mycket långa. Samtidigt har de svenska storbankerna ett stort inlåningsunderskott. Underskottet täcks till stor del av emissioner av värdepapper som till betydande del har relativt korta löptider. Banken står alltså en risk att inte kunna finansiera sin verksamhet om marknaderna fryser.

Baselförslagen

I förslagen från Basel skärps nu likviditetsregleringen. Det finns två föreslagna kvantitativa mått. Ett s. k. överlevnadsmått, Liquidity Coverage Ratio (LCR) och ett mått som mäter hur stabil upplåningen är, Net Stable Funding Ratio.
 
LCR kräver att banken har tillräcklig likviditet för att kunna möta sina betalningsåtaganden i 30 dagar. Banker ska klara detta i ett extremt scenario, där möjligheterna till marknadsupplåning blir små, och dessutom en del av inlåningen tas ut. Definitionen av vilka tillgångar som får räknas som likvida blir viktig i detta mått, och FI ser det till exempel som naturligt att säkerställda obligationer räknas till dessa tillgångar
 
Net Stable Funding Ratio är en "klassisk" likviditetskvot. Posterna på såväl tillgång- som skuldsidan ges olika vikter beroende på hur "stabila" de kan antas vara. Måttet är hårdare än många av sina föregångare. Det finns fortfarande en del oklarheter kring hur olika poster ska viktas, som till exempel inlåning från andra länder och olika låns "verkliga" löptid. FI har gjort överslagsberäkningar utifrån offentliga data för de fyra storbankerna. För att förbättra sin kvot kan en bank till exempel förlänga sin marknadsfinansiering till längre än ett år, öka sin inlåning kraftigt, eller minska sin långa utlåning till förmån för kort utlåning.