FI bedömer att fundamentala reala efterfråge- och utbudsfaktorer förklarar en stor del av uppgången i hushållens skuldsättning men att generösare kreditgivningsnormer troligtvis också har understött utvecklingen.
Uppgången i hushållens aggregerade skuldkvot de senaste två decennierna kan till stor del förklaras av strukturella faktorer. Den främsta orsaken är att fler hushåll än tidigare äger sin bostad och har ett bostadslån. Dessutom har kostnaderna för bolån och bostadsägande minskat till följd av lägre räntor och sänkta skatter, vilket bedöms ha bidragit till högre bostadspriser.
Vidare har det skett förändringar på arbetsmarknaden som innebär att hushållens inkomster intjänas senare i livet. Urbaniseringstrenden, det vill säga inflyttning till storstäder, har även gjort att nyproducerade bostäder framförallt finns i storstadsregioner där priset är högre än för genomsnittet i övriga landet.
Bankerna har kunnat bemöta hushållens höga efterfråga på bolån eftersom de haft möjlighet att finansiera utlåningen samt varit något generösare i kreditgivningsprocessen.