Debattartikel i Dagens Industri 9/6: Obligationsmarknaden måste ha högre likviditet

Osäkerheten i krisens inledning medförde att många sparare ville gå ur sina fondplaceringar. Fonderna behövde då sälja av sina obligationer. Priserna föll kraftigt och det blev svårt för företagen att finansiera sig genom att ge ut obligationer. Ett antal fondförvaltare valde då att senarelägga inlösen av fondandelar i företagsobligationsfonder eftersom det inte gick att värdera obligationerna på rätt sätt och inte heller att beräkna fondernas andelsvärden. Effekten blev stor för vissa konsumenter som inte fick ut sina pengar så snabbt som de räknat med i ett skede när utsikterna för hela ekonomin var mycket osäkra.

Ett tag låg obligationsmarknadens öde i vågskålen. Olika stödinsatser från Riksbanken och staten räddade situationen. Hade obligationsfinansieringen kollapsat skulle trycket på banksektorn att ställa upp för att ge finansiering till företagen ha blivit högt. I värsta fall kunde det ha ytterligare fördjupat den ekonomiska krisen.

Slutsatsen är att den svenska marknaden för företagsobligationer har blivit viktig för den finansiella stabiliteten. Redan 2019 började vi på FI att analysera och utreda hur marknaden kan förbättras. Arbetet har intensifierats under det senaste året. Vi har analyserat regelverken. Vi har genomfört flera möten med aktörerna på marknaden. Och i dagarna publicerar vi den sista rapporten med förslag på hur fonderna kan stärka sin likviditetshantering.

FI:s övergripande bedömning är att marknaden för företagsobligationer i svenska kronor behöver reformeras. Marknaden är varken tillräckligt bred eller djup. Likviditeten på andrahandsmarknaden är inte god nog. Och genomlysningen av priser och volymer har varit för dålig. Det finns en koncentration på emittentsidan där kommersiella fastighetsföretags obligationsupplåning nu utgör nästan hälften av alla företagsobligationer som är utgivna i svenska kronor. Samtidigt är investerarna för få och gruppen för homogen.

Det finns också ett stort inslag av fonder med daglig inlösenrätt för fondspararna vilket kan leda till problem. Dessutom äger långsiktiga placerare som försäkringsbolag, tjänstepensionsföretag och pensionsfonder relativt lite företagsobligationer i svenska kronor vilket ökar riskerna för snabba kast ytterligare.

Tre saker behöver hända för att marknaden ska organiseras och fungera bättre.

1. Aktörerna måste engagera sig långsiktigt och ta ett större ansvar själva för att lösa de problem som finns.

En stor del av det som brister är sådant som aktörerna själva kan och måste hantera. Det gäller både obligationsemittenter, marknadsgaranter och investerare. FI utvecklar därför i dialog med marknadsdeltagarna en färdplan för att successivt stärka företagsobligationsmarknaden. Ett första steg är att banker och andra marknadsgaranter dagligen kommer att rapportera handlade volymer och avslutspriser så att alla aktörer får rättvisande underlag för sina affärsbeslut. Denna självreglering som tagits fram av Svensk Värdepappersmarknad börjar gälla från 1 juli. Bättre transparens är en nödvändig förutsättning för en välfungerande marknad men det krävs mer.

Redan nästa vecka, 17 juni, kommer vi också att samla ett urval av marknadens aktörer till ett rundabordssamtal, där vi ska diskutera hur den svenska andrahandsmarknaden kan fungera bättre. Även här finns det mycket som marknadsdeltagarna kan ta tag i själva. Inte minst kan de företag som ger ut obligationer bidra genom att engagera sig. Givet den kommersiella fastighetsmarknadens betydelse för den finansiella stabiliteten är det särskilt viktigt att fastighetsbolagen tar ansvar och tänker strategiskt på obligationsmarknaden som finansieringskälla. En möjlighet är att gå över till större och mer homogena obligationsemissioner.

2. Fonderna måste bli bättre på att hantera sina likviditetsrisker.

En nyckel för att undvika problemen från våren 2020 är att fondbolagen blir bättre på att hantera likviditetsriskerna i fonderna. Därför måste alla fondförvaltare hantera sin likviditet så att fonderna även klarar stressade situationer. Förvaltarna ska göra en grundlig likviditetsanalys och vidta åtgärder om fondtillgångarnas likviditet inte motsvarar inlösenvillkoren. Det kan bli nödvändigt att byta placeringsinriktning så att tillgångarna blir mer likvida, eller att anpassa fondens inlösenvillkor, i klartext att redan från början inte medge daglig inlösen.

Senareläggning av inlösen som beror på bristande likviditet i fondernas tillgångar ska enbart behöva ske i sällsynta undantagsfall när händelser av oförutsedd karaktär inträffar.

3. Det behövs delvis nya verktyg.

I Sverige och internationellt förs en debatt om fondbolag behöver ytterligare verktyg för att hantera likviditetsriskerna. Här har vi nyligen utrett förutsättningarna för likviditetsverktyg för fonder på regeringens uppdrag. Vi anser att det redan är tillåtet för svenska fondförvaltare att använda en viss form av så kallade swing pricing (justerat försäljnings- och inlösenpris). Så kallade Anti dilution levies (avgifter för utspädningsskydd) är också möjliga att tillämpa i dagsläget. Dessutom får värdepappersfonder vara öppna för inlösen veckovis vilket kan vara en lämplig ordning för vissa typer av fonder.

Vi föreslår också vissa förtydliganden i fondlagstiftningen, ökade möjligheter för varierande inlösenvillkor och införande av så kallade gates (inlösenspärrar med på förhand angivna brytgränser).

Samtidigt kan man inte utesluta att det även i framtiden kan uppstå situationer där spararnas önskemål om uttag försenas eller blir dyrare. Fondbolagen har därför också ett ansvar att beskriva för sina kunder att fondsparande inte innebär en garanti om omedelbar tillgänglighet till sparandet.

Även om obligationsmarknaden har vissa utmaningar kan den bidra till mångfald och konkurrens i utbudet av finansiella tjänster. Det är positivt för både näringslivets finansiering och för spararna. Det är också bra för den finansiella stabiliteten om inte all finansiering och kreditrisk koncentreras i banksystemet.

Men det kräver förändring. Vi behöver bättre transparens och likviditet, och i slutändan en bredare uppsättning aktörer på placeringssidan. Om alla berörda aktörer drar sitt strå till stacken kan Sverige nå dit. Då får vi en marknad som förmår bära risk och omfördela risk när det behövs. Det kommer alla att tjäna på.

Erik Thedéen,
generaldirektör Finansinspektionen