Fördjupad analys om hur kreditinstitut tillämpar IFRS 9

Samtidigt visar kartläggningen på variationer i modeller och processer, vilket kan innebära risk för sen identifiering av kreditrisk samt utmaningar i modellernas prestanda.

IFRS 9 är en global redovisningsstandard för finansiella instrument som innebär att institut ska redovisa reserveringar för förväntade kreditförluster med beaktande av framåtblickande information.

Här är en sammanfattning av  FI:s huvudsakliga observationer:

Riskidentifiering

Flera institut använder undantaget för låg kreditrisk (low credit risk exemption, LCRE) vid bedömningen av betydande ökning av kreditrisk (significant increase of credit risk, SICR). En bred tillämpning av undantaget kan påverka tidpunkten för när ökade risker fångas upp. I vissa fall identifieras exponeringar som SICR främst genom backstop-kriterier, exempelvis 30 dagars försening. Detta visar på behov av indikatorer och system som kan fånga upp riskförändringar tidigare.

Tröskelvärden och metoder

Tröskelvärden baserade på förändringar i sannolikhet för fallissemang (PD) är centrala i SICR-bedömningen. De flesta institut använder relativa mått eller en kombination av relativa och absoluta mått. Vissa utformningar kan innebära att riskförändringar fångas upp senare. Percentilmetoden används i begränsad omfattning. Om metoden inte är väl motiverad och föremål för löpande utvärdering kan den påverka tidpunkten för riskidentifiering. Institut behöver säkerställa att valda metoder är ändamålsenliga och tillräckligt känsliga för förändringar i kreditrisk.

Framåtblickande information

De flesta institut använder flera makroekonomiska scenarier för att integrera framåtblickande information i beräkningen av förväntade kreditförluster. Det finns behov av att säkerställa att relevant och tillgänglig information beaktas i tillräcklig omfattning i reserveringsprocesserna.

Expertbedömningar

Samtliga analyserade institut använder expertbedömningar för att justera modellresultat eller beakta ytterligare risker. FI konstaterar att styrning, kontroll och dokumentation av dessa bedömningar i vissa fall kan stärkas. Expertbedömningar kombineras inte alltid med en kollektiv bedömning av den underliggande kreditrisken, vilket är en viktig del av en heltäckande process.

Modellering och modellriskhantering

Beräkningar av förväntade kreditförluster baseras i stor utsträckning på statistiska modeller. Det finns utmaningar kopplade till att säkerställa att modellerna är framåtblickande och speglar aktuell risknivå. Avvikelser från etablerad praxis förekommer i vissa modellkomponenter. Användningen av utfallstester varierar mellan instituten, och resultaten visar både över- och underskattningar av kreditförluster. I vissa mindre institut finns ett betydande personberoende i modellprocesserna, vilket kan påverka möjligheterna till oberoende validering. Det finns behov av fortsatt utveckling av institutens arbete, särskilt vad gäller tidig riskidentifiering, styrning och kontroll samt modellriskhantering.