Likviditetsreglering på fel eller rätt spår? (debatt på FI 2010-04-28)

Bankernas uppgift att omvandla inlåning och kortfristig upplåning till långsiktiga krediter gör att de snabbt riskerar att få problem om insättare gör stora uttag och finansiärer drar sig tillbaka. Det gäller även om orsaken till problemen endast är rykten och banken i grunden är solid.
 
Centralbankernas roll som likviditetsgarant, ”lender of last resort” för solida banker tillkom just som respons på denna problematik.
 
Se Gustaf Sjöbergs presentationsbilder här.
 
 
Lars Frisell, chefsekonom på Finansinspektionen, konstaterade att en viktig komponent i finanskrisen var uppbyggnaden av likviditetsrisk. Marknadens osäkerhet om vilka banker som var solida och likvida förvärrade det akuta krisförloppet.
 
Det visade sig att många institut, till exempel de isländska bankerna, hade mått på likviditet som inte alls speglade tillgången till likvida medel under en stressad situation.
 
Tillsynsmyndigheter och centralbanker hade inte heller tillräckligt fokuserat på likviditetsrisker och kvalitén på tillgångarna i bankernas likviditetsbuffertar.
 
Finansinspektionen är positiv till att införa en kvantitativ likviditetsreglering och därmed att skapa en klart definierad miniminivå för bankernas buffertar. Bankernas utlåning till varandra gör att de både ger och tar emot krediter i systemet. Ett likviditetskrav kan därför minska sannolikheten för en likviditetsanstormning genom en dubbel effekt: dels kan en bank lättare möta uttag från sina långivare, dels har banken i egenskap av långivare till andra banker också en större buffert och därmed mindre anledning att snabbt dra tillbaka sin finansiering.
 
Som all reglering måste nivån på kraven vara rimlig och det är inte fråga om att tillsynsmyndigheter ska dra tillståndet direkt om en buffertnivå understigs. Alternativ som att beskatta kortsiktig upplåning hos finansiella institut ger förmodligen inte tillräckliga incitament i en kris.
 
Centralbankernas möjligheter att bistå institut är begränsade av att det kräver en bedömning av om banken är solid eller inte, vilket krisen visar är en mycket svår bedömning. Högre kapitalkrav är en viktig fråga i sig, men medför också kostnader. Kvantitativa likviditetskvoter är ett bra komplement för att åstadkomma ett mer stabilt system till en så låg kostnad som möjligt.
 
Se Lars Frisells presentationsbilder här.
 
 
Lars Hörngren, chefsekonom på Riksgälden, påpekade att det är viktigt att reda ut de fundamentala skillnaderna mellan kapital och likviditet. Kapital är en generell riskbuffert som påverkar bankens möjligheter att ta risker. Likviditetsbufferten är en operativ buffert som är tänkt att användas vid påfrestningar.
 
En likviditetsbuffert som måste uppfyllas vid alla tidpunkter riskerar att låsa in de mest likvida tillgångarna och göra att en bank får möta påfrestningar genom försäljning av andra tillgångar. Det kan i sig öka risken för störningar och smittoeffekter.
 
En bank kan inte självförsäkra sig mot likviditetsrisker om den ska uppfylla sin funktion som löptidsomvandlare. Att tillsynen över likviditetsrisker bör öka är riktigt, men det bör inte ske genom införande av bindande kvantitativa krav som ska uppfyllas vid varje tidpunkt. I stället bör möjligheten att med avgifter eller skatter påverka bankernas likviditetsplanering undersökas.
 
Centralbankers unika möjlighet att intervenera vid likviditetskriser måste också klargöras. En statlig ”återförsäkring” för likviditetsrisker kan endast skapa stabilitet om villkoren är klara. I frågor avseende finansiell stabilitet bör myndigheterna samråda och frågan kan inte anses hamna under centralbankernas oberoende.
 
Risken för moral hazard på grund av möjligheten till centralbanksstöd kan bland annat bemötas med krav på hög straffränta. Ökade kapitalkrav och en ordning för hantering av insolida banker är de viktigaste byggstenarna för att få rätt incitament på finansmarknaden.
 
Se Lars Hörngrens presentationsbilder här.
 
 
Vid den efterföljande diskussionen debatterades bland annat kostnaden för bankerna att uppfylla de föreslagna regleringarna från Basel och EU och effekterna av det stigma som är förknippat med att ta emot nödkrediter från centralbanken.
 
Det betonades att en genomlysning och harmonisering av hur banker beräknar sina likviditetsbuffertar sannolikt hade haft en stor effekt under finanskrisen då det hade minskat osäkerheten på marknaden.
 
Om en ny likviditetsreglering hamnar på nivån bindande minimikrav (Pelare 1 i Basel 2-reglerna) eller tas om hand i tillsynsmyndighetens samlade bedömning (Pelare 2) behöver därmed inte vara av så stor betydelse, huvudsaken är transparens och kommunikation till marknaden (Pelare 3).