Erik Thedéen: Regler förebygger kriser

• Datum: 2018-02-08
• Talare: Generaldirektör Erik Thedéen
• Plats: Affärsvärlden Bank & Finans 2018, Birger Jarl Konferens, Stockholm

Sedan den senaste finanskrisen har det internationella arbetet fokuserat på kapital- och likviditetskrav inom banksektorn. Sådana krav syftar till att öka motståndskraften inom banksektorn, men har ofta ganska begränsade effekter på kreditgivningen till hushåll och företag. Det är därför vi har infört och skärpt amorteringskravet. Amorteringskravet har fått hushållen att köpa billigare bostäder och att låna mindre. Men trots det ökar hushållens skulder snabbt, vad beror det på?

Svensk ekonomi befinner sig i ett unikt läge med hög tillväxt, ett ansträngt resursutnyttjande, och låga räntor. Tillsammans med en bostadsmarknad som inte är fullt fungerande bidrar detta till att skulderna stiger snabbt. Utlåningen till hushållen har ökat snabbare än hushållens disponibla inkomster de senaste åren. Framöver väntas hushållens skulder öka i något långsammare takt, men fortfarande snabbare än de disponibla inkomsterna, trots den sättning på bostadsmarknaden vi har sett det senaste halvåret. Bolånen ökar, liksom konsumtionskrediter och på senare tid även kreditgivning till företagen. Det är bara den offentliga delen av svensk ekonomi som inte lånar allt mer.

I denna miljö med stigande kreditgivning växer också finanssektorn. Nya aktörer tillkommer och överlag är lönsamheten god. Svenska storbanker har trots våra kapitalkrav en hög avkastning på det egna kapitalet, långt över det europeiska genomsnittet. Kostnadseffektiviteten är hög. Sedan 2014 har fem banktillstånd beviljats. Antalet kreditmarknadsföretag har också ökat. Vi har dessutom haft tre på varandra följande år av noteringsrekord på börserna i Sverige. Gamla affärsmodeller utmanas av innovationer och av nya aktörer.

När jag träffar kollegor från andra länder så står innovation och dess påverkan högt upp på agendan. Sverige ligger i framkant. När vi beskriver svenska konsumenters ekonomiska vardag, så framstår den som en utopi i vissa delar av världen. Det finns många andra platser där det skapas innovationer, till exempel i London, men om vi jämför utvecklingen av dessa tjänster bland hela befolkningen så bleknar de ofta i jämförelse med Sverige. För ett decennium sedan var många av tjänsterna centrerade kring olika metoder för betalningar. Nu handlar det snarare om en digitalisering av finansmarknaden i stort, från både nya och etablerade bolag. Således berörs nästan alla regelverk.

Mot denna bakgrund och det regeringsuppdrag vi har fått, så inrättar vi ett innovationscenter. Bolagen kan ha behov av dialog och vägledning i frågor där regelverken upplevs som otydliga. Vi menar också att dialogen kan ge oss bättre förståelse och insikt i hur våra regelverk påverkar innovationer och att vi tidigare i utvecklingsfasen kan få mer kunskap, för att mer effektivt värna om det finansiella systemet och skydda konsumenterna.

I många länder har så kallade regulatoriska sandlådor inrättats för att kick-starta innovationer på marknaden. I Sverige finns det redan innovationskraft. Detta vill vi inte ändra på. Att införa en regulatorisk sandlåda skulle kunna medföra begränsningar på marknaden genom att bolagen kan få uppfattningen att de måste vara i sandlådan för att testa innovationer. Vi vill heller inte välja ut några få bolag som kan få en annan behandling än bolag utanför sandlådan. Med innovationscentret vill vi stärka förutsättningarna för att testa finansiella innovationer genom en mer öppen dialog med bolagen.

Det är viktigt att den digitala utvecklingen inte leder till risker för stabiliteten och konsumentskyddet. Finansiell innovation innebär även risker, vilket också är ett skäl till att vi behöver vara aktiva. Alla innovationer är tyvärr inte enbart positiva. Alla produkter och tjänster är inte nödvändigtvis bra. Många underlättar och gör det enklare för konsumenter. Men aktörerna behöver även ta ansvar och säkerställa att konsumenter får goda förutsättningar att förstå konsekvenserna av sina egna beslut. Ett område där det kan finnas stora risker är exempelvis olika kryptovalutor och ICO's. Många av dessa är föremål för kraftig spekulation och det finns även exempel på rena bedrägliga beteenden.

Sedan vill jag även kommentera de synpunkter som har framförts om regeringens förslag att FI ska få en utökad föreskriftsrätt inom kreditriskområdet. FI har idag bemyndigande att meddela föreskrifter om vad som utgör god kreditriskhantering. Den utökade föreskriftsrätten ger FI möjlighet att även föreskriva om kreditprövning och krediter till en jävskrets.

Kreditgivningen är en central del av ett kreditinstituts verksamhet och kreditprövningen utgör själva navet. Föreskrifter som reglerar kreditriskhantering och inte omfattar regler om kreditprövning riskerar att bli tandlösa. FI har i sin tillsyn sett att det förekommer brister i kreditriskhanteringen, däribland i vissa instituts kreditprövning och hantering av krediter till en jävskrets. FI har även fått internationella synpunkter från ESRB och IMF att den befintliga regleringen är otillräcklig.

Många relevanta synpunkter har framförts i samband med den externa remissen av FI:s föreskriftsförslag. Dessa kommer att beaktas i det fortsatta regelarbetet.

En synpunkt som har framförts är att det utökade bemyndigandet som har föreslagits kan leda till en alltför långtgående detaljreglering. Men det nu framtagna föreskriftsförslaget avser inte att detaljreglera, utan ger utrymme för kreditinstituten att utforma och anpassa kreditriskhanteringen utifrån sin verksamhet.

Det har även framförts synpunkter på att föreskriftsförslaget skulle kunna leda till en kreditåtstramning. FI vill därför framhålla att de avsnitt som reglerar kreditprövning inte ställer hårdare krav på kredittagarens återbetalningsförmåga än vad den nuvarande regleringen gör. Däremot förtydligas vilka krav som ställs på kreditinstitutens interna kreditprocess och att kreditinstituten ska ha god kontroll över sina risker. Det rör sig om självklara inslag i sund bankverksamhet.

Låt mig runda av. Sverige befinner sig i ett unikt ekonomiskt läge. Tillsammans med en bostadsmarknad som inte är fullt fungerande har detta lett till allt högre skulder i såväl hushålls- som företagsektorn. Innovationstakten inom finansbranschen är hög. Hittills har de stigande skulderna inte inneburit några större problem, så varför behöver FI reglera?

Våra åtgärder inom makrotillsynen motiveras oftast av systemrisker eller av externa effekter. Med systemrisker menas risker som kan skada hela det finansiella systemet, exempelvis på grund av att det finansiella systemet är tätt sammanlänkat. Genom att kräva att banker håller kapitalbuffertar för denna systemrisk minskar risken att problem i en bank sprider sig till andra och skapar en finanskris.

Med externa effekter menas att en tredje part kan påverkas. Här har vi hushållens skulder som ett exempel. När många hushåll tar stora lån kan de tvingas dra ner kraftigt på sin konsumtion i nästa lågkonjunktur. Fler blir då arbetslösa, vilket förstärker nedgången. Och när många hushåll blir arbetslösa och minskar sin konsumtion kan det uppstå kreditförluster i andra sektorer i ekonomin, vilket i förlängningen kan hota den finansiella stabiliteten. Men att andra hushåll blir arbetslösa eller att det kan uppstå kreditförluster inom andra sektorer beaktas inte av hushållet eller banken när lånet beviljas. Det är därför vi har infört ett bolånetak och krav på amorteringar.

Vi kan så klart aldrig veta exakt vad som orsakar nästa kris. Det är därför vi vidtar åtgärder som bygger motståndskraft hos både banker och deras kunder. Och jag menar att det just nu när alla kurvor pekar uppåt som det är rätt tillfälle att bygga denna motståndskraft. Att vänta och se kan också ha ett pris.