Kravet på kapitalbas och kvalificerade skulder (MREL) är utformat på ett sätt som gör att bankerna kan bryta mot det innan de bryter mot kapitalkraven. Detta kan leda till att kapitalbuffertarna blir mindre användbara. Det visar FI:s analys av hur kapitalbuffertarna påverkas när en bank ska uppfylla både MREL och kapitalkraven.
En bank måste ha tillräckligt med kapital för att täcka de risker som den är utsatt för. Därför omfattas banker av kapitalkrav. Vissa delar av kraven är minimikrav, medan andra är buffertkrav. Kapitalbuffertarna ska fungera som stötdämpare och skydda banken mot att eventuella förluster gör att minimikravet underskrids. Samtidigt ger det banken möjlighet och tid att vidta åtgärder för att återställa kapitalet.
Systemkritiska banker ska också uppfylla MREL. Syftet är att säkerställa att den privata sektorn kan bära kostnaderna för en bank som fallerar. Utgångspunkten är att banken alltid ska ha tillräckligt med kapital och skulder för att kunna hanteras i resolution. MREL är därför ett minimikrav. Gemensamt för alla krav som en bank ska uppfylla är att de, helt eller delvis, får uppfyllas med samma resurser i form av bankens kapitalbas.
FI:s analys visar att regelverkets utformning av MREL innebär att en bank kan bryta mot resolutionskraven innan den bryter mot kapitalkraven. Kapitalbuffertarnas syfte att fungera som stötdämpare för att undvika resolution blir då underordnat, eftersom banken i stället måste uppfylla MREL. Det innebär att banken kan tvingas dra ner på sin verksamhet och minska balansräkningen och i förläningen riskera utdelningsrestriktioner eller bli föremål för ingripande trots att den har marginal till sina kapitalkrav.
Konsekvenserna blir däremot inte lika betydande för en bank som uppfyller MREL med en större del skulder. Skulder behöver dock, till skillnad från kärnprimärkapital, refinansieras. Analysen visar att risken att banken inte kan ersätta skulder som förfaller med nya (refinansieringsrisker) på motsvarande sätt kan begränsa buffertarnas användbarhet.