Nya riktlinjer om försäkringstillsyn har nyligen beslutats i EU. De träder i kraft i Sverige när Solvens 2-direktivet genomförs i svensk lag vid årsskiftet.
Från den 1 april 2015 gäller nya riktlinjer om försäkringstillsyn i EU.
Riktlinjerna som nu publicerats på Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens (Eiopa) webbplats omfattar följande områden:
Riktlinjerna finns på följande sida på Eiopas webbplats: EIOPA Guidelines
De svenska översättningarna har så här långt en del kvalitetsbrister. De kommer att ses över och uppdateras av Eiopa efter den 1 juli.
Denna uppsättning av riktlinjer är den första av tre som kommer att knytas till Solvens 2.
Nästa omgång (företagsstyrning och ORSA) publiceras före sommaren och den sista delen efter sommaren.
Riktlinjerna fyller ut de mer generella bestämmelser som genomförs i Sverige i försäkringsrörelselagen och i kommande föreskrifter samt i EU-förordningen.
Finansinspektionen (FI) avser att tillämpa riktlinjerna med följande undantag:
Enligt utkastet till lagrådsremiss väljer regeringen att inte föreslå genomförande av artikel 212.2 i direktivet. FI kan därför inte tillämpa riktlinje 1, st 1.17 i riktlinje om behandling av anknutna företag, samt riktlinje 3 i riktlinje om solvens på gruppnivå eftersom dessa bygger på artikel 212.2.
FI har underrättat Eiopa om vår tillämpning av riktlinjerna.
FI:s uppfattning är att riktlinjer från Eiopa riktade till behöriga myndigheter eller finansmarknadsaktörer är att jämställa med svenska allmänna råd.
Förordningen om inrättandet av Eiopa innebär att behöriga myndigheter eller finansmarknadsaktörer direkt på grund av förordningen med alla tillgängliga medel ska söka följa dessa riktlinjer. Eftersom förordningen har direkt verkan kommer FI inte att utfärda några egna allmänna råd. FIs syn på riktlinjer innebär, att om FI begär det måste ett företag vara berett att förklara hur det anser sig uppfylla ett krav i en författning. När ett företag inte följer en riktlinje och inte heller handlar på något annat sätt som leder till att kraven i bakomliggande bestämmelser uppfylls, kan FI ingripa mot företaget.
Om inte annat anges avser FI att följa riktlinjen.
Riktlinjerna innehåller regler för att få enhetliga och effektiva processer för informationsutbyte och samarbete i tillsynskollegier.
Riktlinjerna syftar till att förenkla för de försäkringsföretag som omfattas av gränsöverskridande tillsyn genom att ha samma struktur och processer att förhålla sig till oberoende av vilken myndighet som är ansvarig för grupptillsynen. Riktlinjerna förenklar också för tillsynsmyndigheterna genom att det tydliggörs vad som förväntas i tillsynssamarbetet.
Riktlinjerna gäller för försäkrings- och återförsäkringsföretag och syftar till en konsekvent tillämpning av avgränsningar för försäkrings- eller återförsäkringsavtal, i syfte att fastställa en gräns mellan befintliga och framtida verksamheter. Riktlinjerna ger vägledning för att avgöra vilka försäkrings- eller återförsäkringsskyldigheter i fråga om framtida premier som uppstår i samband med ett avtal i enlighet med artiklarna 17 och 18 i EU-förordningen.
Riktlinjerna är utformade för att få en enhetlig praxis bland företag i medlemsstaterna samt ge stöd åt företagen i beräkningen av försäkringstekniska avsättningar.
Riktlinjerna är uppdelade i 5 olika avsnitt som beaktar väsentliga krav, metoder och moment i beräkningarna för avsättningarna. Härutöver finns 6 tekniska bilagor som tar upp vissa tillåtna förenklingar i beräkningarna.
Riktlinjerna innehåller allmänna kriterier för att identifiera separerade fonder och principer för beräkning av solvenskapitalkrav för separerade fonder.
Dessa riktlinjer har särskilt stor betydelse eftersom separerade fonder inte är fullständigt reglerade vare sig i Solvens 2-direktivet eller i den delegerade EU-förordningen. Det saknas också bestämmelser om separerade fonder i svensk lag eller föreskrift. Kravet på separerade fonder begränsar kapitalbasens förmåga att uppfylla solvenskapitalkravet i relation till den separerade delen av balansräkningen. På grund av de separerade fondernas inverkan på solvensmarginalen, finns ett stort värde i att separerade fonder behandlas på ett likartat sätt hos olika tillsynsmyndigheter och försäkringsföretag.
Riktlinjerna behandlar tillämpningen av förteckningarna över kapitalbasposter och de särdrag som avgör klassificeringen för varje nivå. Riktlinjerna behandlar också processen för klassificering av kapitalbas, inklusive förhandsgodkännande av poster som inte ingår i förteckningarna över kapitalbasposter.
Riktlinjerna innehåller råd om hur försäkringsföretagen ska bedöma och klassificera kapitalbasposter. Utöver detta finns också riktlinjer om tillsynsmyndigheternas prövning av poster som inte ingår i förteckningarna över kapitalbasposter.
Riktlinjerna innehåller överväganden om tillsynsmyndighetens godkännandeprocess för tilläggskapitalposter, klassificering av tilläggskapitalposter och löpande uppfyllande av kriterier för godkännande.
Riktlinjerna innehåller råd om hur kraven för godkännande och hantering av tilläggskapital enligt de överordnade reglerna i Solvens 2-direktivet och EU-förordningen bör hanteras.
Riktlinjerna riktar reglerar identifieringen av anknutna företag samt behandlingen av dessa i kapitalbasen och solvenskapitalkravet.
Riktlinjerna innehåller dels kriterier för identifieringen av anknutna företag och strategiska innehav, dels behandlingen av dessa vid beräkningen av kapitalbas och solvenskapitalkrav. Riktlinjerna omfattar både bestämmelser som ska tillämpas av tillsynsmyndigheterna och bestämmelser som ska tillämpas av försäkringsföretagen. Den svenska regleringen i nya försäkringsrörelselagen och FI:s författningar blir övergripande. Detaljregleringen återfinns sedan i den delegerade EU-förordningen. Därmed finns generellt inga konflikter med svenska författningar, utom i ett fall, Riktlinje 1, avsnitt 1.17.
Riktlinje 1, avsnitt 1.17
Riktlinje 1, avsnitt 1.17, innehåller kriterier för bedömning av anknutna företag enligt artikel 212.2 i Solvens 2-direktivet. Reglerna utgår från begreppet ”bestämmande inflytande” och används i praktiken för att klassificera moder- och dotterföretag inom en försäkringsgrupp. Kriterierna avser praktiska förhållanden som innebär bestämmande inflytande, utan några formkrav.
Enligt utkastet till LRR, väljer Sverige att inte införa bestämmelser som motsvarar artikel 212.2. Samma bedömning gjordes för motsvarande regel i försäkringsgruppsdirektivet.
FI kan därför inte följa stycke 1.17 i riktlinje 1. I övrigt avser FI att följa riktlinjerna.
Riktlinjerna innehåller råd om hur försäkringsföretag och grupper ska tillämpa genomlysningsmetoden på olika slags investeringar vid beräkning av kapitalkravet för marknadsrisk.
Riktlinjerna innehåller framför allt principer för bedömningen av hur riskreduceringstekniker inverkar på solvenskapitalkravet. Riktlinjerna ryms inom de mer generella bestämmelser om primärt solvenskapitalkrav som genomförs i Sverige i försäkringsrörelselagen och FI:s författningar.
Riktlinjerna riktar sig till tillsynsmyndigheterna och behandlar tillämpningen för katastrofrisk vid skadeförsäkring, inklusive behandling av företagens arrangemang för avgiven återförsäkring.
Riktlinjerna innehåller råd för hur försäkringsföretag ska hantera katastrofrisker och beakta återförsäkring som en riskreduceringsteknik för katastrofrisk inom solvenskapitalkravet för skadeförsäkringsrisker.
Riktlinjerna riktar sig till tillsynsmyndigheterna och behandlar tillämpningen av marknads- och motpartsriskmodulerna i standardformeln.
Riktlinjerna innehåller förtydliganden, definitioner och råd om hur försäkringsföretag ska behandla vissa tillgångar vid beräkningen av solvenskapitalkravet för marknadsrisk och motpartsrisk. Motpartsrisk och marknadsrisk regleras på en övergripande nivå i nya försäkringsrörelselagen och FI:s författningar.
Riktlinjerna riktar sig till tillsynsmyndigheterna och behandlar beräkningen av solvenskapitalkravet för livförsäkringsrisk. Riktlinjerna innehåller råd om hur vissa riskmoduler ska stressas vid beräkningen.
Riktlinjerna innehåller allmänna bestämmelser om hur katastrofrisk ska beräknas, råd om hur försäkringsföretag ska ta fram vissa parametrar vid beräkningen av solvenskapitalkravet för katastrofrisk samt hur de ska identifiera och kvantifiera de faktorer som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet för katastrofrisk.
Riktlinjerna riktar sig till tillsynsmyndigheterna och behandlar beräkningen av justeringarna till solvenskapitalkravet för förlusttäckningsförmågan hos tekniska avsättningar och uppskjutna skatter.
Riktlinjerna innehåller praktiska råd och beräkningsformler för hur försäkringsföretagen ska beräkna den minskning av försäkringsföretagets oförutsedda förluster som beror av förlusttäckningsförmåga hos de försäkringstekniska avsättningarna och i uppskjutna skatter.
Riktlinjerna innehåller krav som försäkringsföretag ska uppfylla vid användningen av företagsspecifika parametrar för att beräkna solvenskapitalkravet. Riktlinjerna innehåller även bestämmelser om tillsyn och ingripandeliknande åtgärder, t.ex. återtagande av medgivande att använda företagsspecifika parametrar eller beslut om att ett försäkringsföretag måste använda företagsspecifika parametrar. Riktlinjerna innehåller även regler om gruppspecifika parametrar.
Syftet med bestämmelserna om interna modeller är att skapa ett harmoniserat regelverk som ger såväl enskilda försäkringsföretag som grupper möjlighet att använda interna modeller för att beräkna sitt solvenskapitalkrav istället för att använda standardformeln. Reglerna om interna modeller berör de företag som själva väljer att utveckla en intern modell och sedan ansöka om att få använda den för beräkning av solvenskapitalkravet. Men reglerna kommer även att behöva tillämpas av de företag som FI kräver ska utveckla en intern modell för att företagets riskprofil avviker från de antaganden som ligger till grund för standardformeln.
Möjligheten att använda en intern modell för att beräkna sitt solvenskapitalkrav introduceras i och med införandet av Solvens 2-regelverket. FI har därmed, förutom de förhandsgranskningar som gjorts, inga tidigare erfarenheter av dessa prövningar. Riktlinjerna ger FI vägledning i såväl den initiala prövningen av företagens ansökningar som i den fortsatta tillsynen.
Riktlinjerna för solvensberäkningen på gruppnivå syftar till att specificera kraven för beräkningen av solvensen på gruppnivå. Riktlinjerna gäller för alla beräkningsmetoder av solvensen på gruppnivå, om inte annat anges. Där det är relevant anges standardformeln eller den interna modellen i riktlinjerna.
Enligt utkastet till lagrådsremiss väljer Sverige att inte införa bestämmelser som motsvarar artikel 212.2. Samma bedömning gjordes för motsvarande regel i försäkringsgruppsdirektivet.
FI kan därför inte följa riktlinje 3. I övrigt avser FI att följa riktlinjerna.
I Solvens 2 finns möjlighet till bedömning av likvärdighet av tillsynsordningar i icke EES-länder. Om likvärdighet föreligger får det vissa konsekvenser framför allt i tillsynen av försäkringsgrupper som har intressen i icke EES-länder. Den delegerade förordningen innehåller kriterier som ska användas för bedömningen av likvärdighet med Solvens 2. Dessa riktlinjer syftar till att säkerställa att tillsynsmyndigheter följer en konsekvent metod för likvärdighetsbedömning baserad på kriterierna i den delegerade förordningen.
Solvens 2-regelverket innebär en övergång från en reglering som kännetecknats av kvantitativa regler till en ansats som är mer principbaserad och som har mer kvalitativa krav, vilket medför en förändrad inriktning av tillsynen. Genom riktlinjen tydliggörs en mer processinriktad tillsyn jämfört med tidigare.
Det nya förhållningssättet förutsätter en mer flexibel tillsyn. Med en sådan reglering kommer fokus i tillsynen mer att inriktas på den samlade risken i varje enskilt företag, vilket medför att tillsynen måste bygga på en mer kvalitativ och individualiserad bedömning av företagen. Detta ställer större krav på både företagen och tillsynsmyndigheterna. Den ökade flexibiliteten måste därför också förenas med möjligheter för myndigheterna att kunna agera mer proaktivt och att de ges möjlighet att ingripa i ett tidigare skede för att undvika oönskade händelser.
Genom att harmonisera momenten i tillsynsprocessen och att ha ett gemensamt förhållningsätt underlättas samarbetet mellan myndigheterna, vilket även i en förlängning kommer att vara positivt för företagen och slutändan även för försäkringstagarna.
Tillsynen över grupper förändras till att utövas över gruppen som sådan, istället för som tidigare ha extra tillsyn över försäkringsföretagen i gruppen. Samarbetet i tillsynskollegier underlättas genom att en gemensam tillsynsprocess utvecklats. På så sätt stärks det gränsöverskridande samarbetet.